När Rasmus Nossbring (f.1991, Åby) vid 15 års ålder för första gången fick se glasblåsning blev han som förtrollad. Sedan dess har han arbetat med att försöka förstå och bearbeta materialet till något nytt. Vi är på besök i hans ateljé som är fylld till bredden av handblåsta glasobjekt som han arbetat med att utveckla under sin karriär. Men i ungdomen var det långt ifrån en självklarhet att det var just detta han skulle arbeta med.
”Jag visste inte ens att konstnär var något man kunde bli! Från början blev jag glasblåsare, och det visste jag inte heller att jag skulle bli, jag ville inte gå gymnasiet men när jag gick i nian så var man tvungen att söka något. Så jag fick släpa mig till studievägledaren där jag i princip blundade och pekade i en pärm, där stod det lärling som glasblåsare. Då fick jag komma till Reijmyre glasbruk och det var första gången jag kände att det här vill jag lära mig. Det såg ut som en blandning av dans och musik och det var så förföriskt på något sätt. Någonstans är det fortfarande vad jag håller på med, att försöka förstå materialet, till viss del.”
På Reijmyre arbetade han med serieproducering, framförallt av bruksföremål som vinglas, men
även konstglas. Men efter 8 år insåg han att glasblåsning var det han ville uttrycka sig med och att det var dags att ta sig vidare, vilket för Rasmus innebar 1 år på folkhögskola och sedan vidare till Konstfack. Trots sin utbildning och sina år på Reijmyre är det nu första gången han skapar en större upplaga av sina egna verk. Bakgrunden som glasblåsare har underlättat arbetet, men vi diskuterar problematiken i hur man behåller vissa estetiska element i ett mindre verk som är lämpligt att skapa i upplaga. Att kärnan av hans konstnärskap och den känsla hans större unika verk ger inte ska försvinna.
”Hela ingången till det här har varit hur jag kokar ner mitt konstnärskap och mina unika skulpturer till ett mindre objekt. Som fortfarande bär samma historia, har samma estetik och som fortfarande kan få huvudet att gå igång och fantasin att spela lite. Trots att det är en serieproducerad skulptur ”
Medans vi är på besök får vi se när Rasmus slipar bottnarna på två av sina skulpturer och vi slås av det enorma arbetet som ligger bakom denna upplaga.
”Jag gick igång direkt på det här. Jag tycker att det är något väldigt demokratiskt kring hela Konstsällskapet Våga Se, att konst ska vara för alla. Det blir lätt, speciellt med glas, att skulpturer som man lägger flera dagar på kostar väldigt mycket pengar. Och de flesta har inte möjlighet att gå hem med en sån. Jag har länge försökt hitta ett sätt för fler att kunna ta del av det jag gör, och det svåra var bara att hitta hur. Men jag tycker att det är ett väldigt fint projekt som jag gärna ville vara del av”
Skulpturen Rasmus tagit fram till Konstsällskapet Våga Se består i stor del av en fisk, där formen från början kommer från Reijmyre. Formen som producerades på 70-talet, har han lånat och gjort om. Kombinerat med detta finns de mer samtida och abstrakta elementen i form av droppar i två färger, rosa och blått.
”Dessa färgfälten, färgvalen och sättet glaset rör sig på är något som jag är upplärd med är helt oacceptabelt. Att få in lekfullheten tillsammans med den här serieproducerade känslan som kommer, dels av att de är så många men även i strukturen i själva fiskformen. Jag ville även behålla kärnan av mitt konstnärskap, alla idéer och tankar som ligger bakom, det som är en del av mitt arv.”
Att låna och göra om äldre formar är något som återkommer i hans konstnärskap. Pressade figurer från 60–80-talet dyker ofta upp i hans verk, kombinerat med hans egna uttryck och mer samtida approach. Det är ett sätt att ge hommage till alla hantverkare som ofta hamnar i skuggan, och en vinkning till hans bakgrund.
”Alla som jobbar med produktion, och i det här fallet glas som är väldigt svårt, det är de som egentligen kan hantverket. Och just nu pratas det mycket om hantverkskunskap och hur viktigt det är med material och liknande, men de som faktiskt kan, får aldrig riktigt synas. Så det är ett sätt att ta med dem och deras röst. Från början lånade jag gamla formar och pressade nytt, och det gör jag till viss del fortfarande.”
Samlandet av äldre objekt har blivit en väsentlig del i Rasmus skapandeprocess. Han berättar om figuriner han som barn såg i sin gammelfarmors vitrinskåp, hur gärna han ville leka med dem men absolut inte fick. Något som många av oss kan känna igen. Skulpturer som dessa integrerar han nu i sina konstverk, vilket skapar lager av historia som han bygger vidare på och ger nya liv. Alla dessa historier ihop med eget skrivande och vardagens händelser står som inspirationskällor när nya skulpturer ska tas fram.
”Det blir många lager av historier som jag försöker kombinera med mitt egna handskulpterade uttryck och någon form av samtidskonst, i det där gyttret försöker jag komponera ihop, eller hitta kompositioner, ofta ligger delarna utspridda på golvet eller borden. Sen tanken om vad händer om jag flyttar den här dit, eller vad händer om jag tar den här lilla apan här eller den här konstiga böjen med en hand på tillsammans med den där, vad händer och vad säger det? Det är en form av collageprocess kan man väl säga, som pågår konstant och det är svårt att bestämma när den är slut.”
När vi besöker Rasmus gör vi det i hans ateljé i Gustavsbergs keramikfabrik, där får vi se mängder av hans egna verk och han visar oss även delar av sin samling av figuriner i glas. En våning under oss hittar man STHLM Glas, en studio som Rasmus driver utanför sitt egna skapande ihop med glasblåsarkollegan Simon Klenell. I studion bedriver han sitt egna skapande men han producerar och hjälper även med projekt till andra konstnärer, formgivare och arkitekter.
”När jag blev klar på Konstfack startade Simon den här verkstaden och jag hyrde in mig. Vi båda ville bygga en plattform där man kunde göra lite vad som helst. Både jag och Simon behöver ganska avancerad utrustning och olika typer av ugnar och brännare, vilken vi inte kände fanns.”
Efter en tid började kollegorna att driva studion tillsammans, och det har idag blivit en samlingsplats för folk som arbetar med glas. De har hjälpt med att ta fram både konstglas och objekt till restauranger och inredare.
”Det blir att vi gör mycket udda grejer, men vi gillar problemlösning för då matar man även sin egna praktik. Det blir det mycket folk som kommer och går, många andra glasblåsare och folk som jobbar med glas kommer hit. Det hela har blivit som en organism som är svår att identifiera vad den är, den byter hela tiden skepnad.”
Att bygga upp vissa av Rasmus skulpturer kan kräva flera personer som jobbar i lag, alla med många års erfarenhet av glasblåsning och laget måste vara starkt. Han berättar om att det fanns en tanke att dela upp arbetet att skapa editionen till Konstsällskapet Våga Se, men att han snabbt insåg att han själv måste vara den som lägger sista handen. För att inte tappa den känslan av slump som för Rasmus är så viktig. Något vi ser i verken i hans fyllda ateljé.
”Det blev inte som jag ville att det skulle kännas när någon annan försökte göra samma, det kändes inte likadant. Det var en intressant upplevelse, att det inte gick, för så svårt trodde jag inte att det skulle vara. Men jag hoppas att det funkar och att det blir tydligt att verken är en förlängning av allt annat jag gör. Jag var nervös länge att de skulle kännas lösryckta och att det inte skulle kännas som att de hörde ihop.”
Men den röda tråden blir tydlig när vi ser vår upplaga i hans ateljé, som är fylld till bredden med hans egna verk ihop med alla dessa figuriner han så länge samlat på. Han har på ett skickligt sätt kondenserat ner sitt konstnärskap och sin estetik och skapat en skulptur som hör hemma i hans konstnärliga universum.
Skulpturerna av Rasmus Nossbring har titlarna ; Fishing Stories Blue & Fishing Stories Pink. Det är skapta i handskulpterat glas med måtten h: ca 16 cm, b: ca 7 cm & d: ca 6 cm. De är skapta i upplagor om 125 semiunika ex med små skilnader i mått och form.
Skulpturerna av Rasmus Nossbring ingår i Konstsällskapet Våga Ses specialkollektion. För att välja ett av dessa verk krävs två aktiva medlemskap i samma namn eller inom familjen. För att få båda skulpturerna krävs fyra aktiva medlemskap. Kan ej kombineras med ej uthämtade verk från tidigare medlemsår.
Comments