20 dec. 2020

Erik Kihlbaum utforskar balansen mellan det vackra och det skeva

Text och bild: Sophie Winberg Tyrfelt

I en ateljé högst upp i ett höghus i Västberga industriområde arbetar Erik Kihlbaum. Det är inte vanligtvis så här städat, säger han medan han bläddrar bland de svartvita tryck som ligger framför honom. Konstnärens verk står prydligt lutade mot väggarna, och hans penslar är ordningsamt uppställda i ett hemsnickrat ställ.

I fönstret står ett tjugotal glasburkar uppradade; nog för att han ska kunna ha alla gråtoner av tusch tillgängliga när han målar. Rummet har en vidsträckt utsikt över Stockholm och Kihlbaum har dessutom just fått tillgång till ateljén vägg i vägg med hans. Jag tänker slå ut väggen mellan dem, berättar han, för att ge sig själv lite mer utrymme.

Den Örebrofödda konstnären är utbildad vid bland andra Kungliga konstakademien och Konsthögskolan vid Umeå universitet, och är en av två konstnärer som tagit fram grafiska blad för Konstsällskapet Våga Ses medlemsår 20/21.

Svart katt

De fyra litografierna för Våga Se fick samlingsnamnet Svart katt. De föreställer alla stilla skogssjöar, gestalter i silhuett och vakande svarta katter. De påminner om bleknade fotografier från sedan länge passerade somrar.

Jag skapade dem precis i början av pandemin, berättar Kihlbaum. Corona hade dragit igång och jag följer det som händer i USA ganska intensivt. Det var så turbulent omkring mig, så jag tyckte väl att det kändes trevligt att sitta och titta på fina sommarbilder, skrattar han. Enkla saker, som det vackra ljuset, drogs jag till.

Men sitt konstnärskap ägnar Kihlbaum bland annat åt att utforska balansen mellan det vackra och det skeva. Mellan trygga stunder och det olycksbådande som ruvar intill. I vad som vid första anblick kan ses som en bildskön sommarkväll lämnar Kihlbaum också utrymme för den melankoli han önskar antyda.

Jag ville lägga till något som gav en hint om det som pågår. Något skevt, uttrycker han. De svarta katterna adderades, inspirerade av ett barndomsminne från konstnären själv. Stilla vakar de över motiven, bärandes på sin historiskt tunga, olycksbådande symbolik.

Stentryckeriet i Vikmanshyttan

Kihlbaums stenlitografier är tryckta vid Stentryckeriet i Vikmanshyttan. Den ovanliga trycktekniken bygger på principen om att fett och vatten inte blandar sig, och kräver att motiven tecknas på kalksten. Den drygt hundraåriga tryckpressen bakom verken startade sitt liv under världsutställningen i Paris och är nu en viktig del av nordens enda industriella stentryckeri.

Jag har ju valt en väldigt komplicerad teknik, och som gör att det tar väldigt lång tid, berättar Kihlbaum. Någonting jag i och för sig också tycker är väldigt spännande och utmanande. Han snubblade över tekniken av en slump, men har blivit den trogen. Den är väldigt bra på att överföra det just jag gör. Det liknar blyertsteckning, och ytan påminner rätt mycket om papper faktiskt. Minsta lilla touch gör ett avtryck i slutändan.

Vitt mot svart

Utöver sina tryck och sitt tecknande har Kihlbaum historiskt jobbat med skulptur och videokonst, och trots att det för stunden främst är tecknandet som intresserar honom influerar dessa tekniker alltid hans arbete.

Ja, eftersom jag har intresset för video tänker jag till exempel på mina teckningar som frames ur en film, berättar han. Jag ser dem som en del av en större berättelse. Och mitt intresse för objekt och skulptur påverkar absolut vad jag väljer att teckna för motiv. Det finns ju någon grundton i allt jag gör som är...mig.

Svartvita scenarion, landskap och gestalter i silhuett befolkar de tavlor som står spridda i ateljén. I rummet återfinns inte en enda färg, och om valet att exklusivt arbeta i gråskala berättar han; Jag färgblind, så att jobba i färg skrämde mig alltid lite. När jag gick måleri på förberedande konstskolor började jag reflektera över hur vi inte ser inte färger på samma sätt, och det skapade en osäkerhet i att jobba med färg. Färg är ju så väldigt känslomässigt.

Men för Kihlbaum har det alltid känts väldigt naturligt att arbeta svartvitt. Blyerts var ju det jag började teckna med, och sedan hittade jag tusch och fastnade verkligen för det. Jag tycker mycket om att jobba med kontraster. Ställa vitt mot svart.